1
Q
Kvällens gullmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa, […]
Liten pilt bland strandens pilar
I violens ånga vilar, […]
”Arma Gubbe! varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
A
Erik Johan Stagnelius
“Näcken”
2
Q
[…]
efter regnet sina tunga
hvita spirors blom.
Syrenernas
stora våta klasar
sakta gunga.
Skyggt och tvekande
börjar redan
näktergalen sjunga.
[…]
A
Vilhelm Ekelund
“Kastanjeträden trötta luta”
3
Q
[…]
för vinden som vandrar,
för regnet som gråter,
min sång är som blåsten,
som mumlar och går
i höstnattens mörker
och talar med jorden
och natten och regnet.
A
Vilhelm Ekelund
“Jag diktar för ingen”
4
Q
[…] är vi alltid tillsamman,
[…] kan vår kärlek aldrig fly.
[…] alla tågen gått och alla klockor stannat
[…] alltid här och nu
[…] plötsligt undrans under och förvandling
[…] brytande havsvåg, roseneld och snö
A
Erik Lindegren
“Arioso” (ur Sviter, 1947)
5
Q
Staden, som sorlar från stranden,
står på en grund, som är lera och slam.
En gång går hav över landen,
går över städerna fram.
Över oss sorlar,
över oss gungar
folk av en främmande stam.
A
Gustaf Fröding
“Atlantis” (ur Nya dikter, 1894)
6
Q
Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.
Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln […]
A
Harry Martinson
“Juninatten”
7
Q
“Bra, bra,” han ropte, “bra, håll ut, min käcka gosse du,
släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu! […]
“Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli”,
så talte generalen blott, “den visste mer än vi;” […]
“ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott”
A
Johan Ludvig Runeberg
Sven Duva (ur Fänrik Ståls sägner I, 1848)
8
Q
Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en smörgås, pluntan och pipan.
Det är natt men så lungt att ljuset brinner utan att fladdra,
sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
och glänser i flaska och glas.
[…]
och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.
Jag sjunger om det enda som försonar,
det enda praktiska, för alla lika
A
Gunnar Ekelöf
“Eufori” (ur Färjesång, 1941)
9
Q
Ingen tog dig i handen och sa:
passa på.
Detta är nu.
Dalen du ser med slingrande vatten
med gömmande skogar och mild luft
med ängar och gröna källor
denna dal bär namnet Kärlek.
[…]
A
Solveig von Schoultz
“Dalen” (ur Nätet, 1956)
10
Q
Hur länge viljen I sjunga vaggsång
Och skallra med skallra för unga släktet?
Hvi bjuden i än på flaskor och nappar?
Han ej I sett att söta möjlken är orörd?
Och barnen fått tänder? […]
Hvi sjungen I endast i höga ton om de höga? […]
Hvi sätten i ännu det skönas sken för det sanna?
A
August Strindberg
“Sångare!”
11
Q
Dö – så gör man inte mot en katt.
För vad ska katten ta sig till
i den tomma våningen.
Klättra på väggarna.
Gnida sig mot möblerna.
Ingenting verkar ändrat,
Men inget är sig likt.
A
Wisława Szymborska
”Katt i tom våning”
12
Q
Om jag inte hade älskat dej / så oerhört
och alltid hade trott / på dina ord
om att det här var sista gången
definitivt och oåterkalleligt
allra sista gången / du drack
så hade det kanske varit lättare
att stå ut med de gånger som kom sen
A
Märta Tikkanen
Århundradets kärlekssaga (1978)
13
Q
Tyst gåtan speglas. Den spinner afton
i stillnad säv.
Här finns en skirhet som ingen märker
i gräsets väv.
Tyst boskap stirrar med gröna ögon.
Den vandrar kvällslugn till vattnet ned.
Och insjön håller till alla munnar
sin jättesked.
A
Harry Martinson
“Kväll i inlandet”
14
Q
Jag hoppas du inte alls har det bra.
Jag hoppas du ligger vaken som jag
och känner dig lustigt glad och rörd
och yr och ängslig och mycket störd.
A
Karin Boye
“Från en stygg flicka”
15
Q
Min familj anlände hit i en marxistisk idétradition
Min mor fyllde genast huset med prydnadstomtar
Vägde plastgranens för- och nackdelar mot varandra
som om problemet vore hennes […]
Tänk att hon stoppade sitt barbari i min mun
(Min bror sa, Min mor sa, Min far sa, Min mormor sa)
A
Athena Farrokhzad
Vitsvit (2013)
16
Q
genom det fluidum som fyller livets skreva.
Vem hoppas inte kunna ändra soppans smak?
A
Majken Johansson
“Villanella på en spik” (ur Andens undanflykt, 1958)
Spiken syns ömsom krokig ömsom rak
17
Q
[…] känner man en vår eller en sommar bara som ett vinddrag
Den drivande Floridatången blommar ibland om sommaren,
och en vårkväll flyger en skedstork in mot Holland.
A
Harry Martinson
“Ute på havet”
18
Q
Man kan inte räkna dem alla
sägner och sånt man hör …
Det säjs att en stjärna ska falla
var gång när en människa dör —
Lyhörd i nätternas kyla
och vindarnas frusna musik
hundarna hörde jag yla,
som hundarna yla för lik,
änkorna hörde jag skrika
och barnen snyfta för bröd
A
Nils Ferlin
“Stjärnorna kvittar det lika” (1930)
19
Q
[…] Men var är min faders gård,
det är tomt bakom lönnarnas rad.
Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
där den låg, ligger berghällen bar,
men däröver går minnet med vinden svalt,
och det minnet är allt som är kvar. […]
Här är stigen trängre, här är vildskog,
här går sagans vallgång vild och lös,
här är stenen kastad av ett bergtroll
mot en kristmunk långt i hedenhös.
A
Gustaf Fröding
“Strövtåg i hembygden”
20
Q
Den suckande älskarn
din boning skall nå […]
Fort, tillred vår brudsäng –
med nejlikor våren
skall henne beså
A
Erik Johan Stagnelius
“Till förruttnelsen”
21
Q
[…] Månen berättar mig i silverne runor […]
där all vår önskan blir underbart uppfylld,
[…] där alla våra kedjor falla,
[…] där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit –
A
Edith Södergran
“Landet som icke är” (1925)
vägen till landet som icke är
22
Q
Olyckan växlar ju lika med lyckan,
allt, vad begynsel har, ändas en gång;
druckin man haver ej allestäds hickan,
lust följer gråten, gråt ändas i sång;
den som på sanningen pekar med stickan
kan lell lätt falla från sanningens spång.
A
Lasse Lucidor
“Skulle jag sörja då vore jag tokot” (mitten av 1600-talet)
23
Q
Gråt ett grand – för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund. […]
Lägg din älskade hand på min panna. […]
I natt skall jag dö. – Det flämtar en låga.
A
Harriet Löwenhjelm
“Tag mig – håll mig – smek mig sakta!”
24
Q
Detta är havet, ungdomskällan,
Venus’ vagga och Sapfos grav.
Spegelblankare såg du sällan
Medelhavet, havens hav.
Lyft som en lyra mot arkipelagen
skimrar Poseidontemplets ruin.
Pelarraden, solskenstvagen,
spelar den eviga havsmelodin.
[…]
A
Hjalmar Gullberg
“Vid Kap Sunion” (ur Kärlek i tjugonde seklet, 1933)
25
Sjungande huvud som drev till sjöss med hårets
svarta segel hissat, med släckta ögon...
Ingen hand att röra det strida regnets
harpsträngar, inga
kunniga fingrar kvar att beledsaga
denna odödliga stämma som blev slungad
från en thrakisk klippspets. Så berättar
sagan om Orfeus.
[…]
Hjalmar Gullberg
“Sjungande hvuud”
26
Hör du ej bjällrorna, hör du hur sången
vallar och går och går vilse i vall? […]
Hör, hur det ljuder kring myr och mo:
Lilja – mi Lilja – mi Lilja – mi ko!
Eko vaknar i bergigt bo,
svarar ur hällarna
långt norr i fjällarna:
Lilja – mi Lilja – mi ko!
Gustaf Fröding
"Vallarelåt" (ur Gitarr och dragharmonika, 1891)
27
Vänd dig från mig, förrn jag tändes som en mila innantill!
En fiol jag är med världens alla visor i sin låda,
du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill.
Erik Axel Karlfeldt
"Dina ögon äro eldar"
28
[…] utplånar fjärran stränder
[…] Träden, molnen, marken där jag går
Pär Lagerkvist
"Det är vackrast när det skymmer", 1919
29
[…]
ack, jag är ej som jag synes;
sköna ting uti min själ tyst bo,
medan stelnad, stum, orörlig
invid livets flod jag sitter,
ville
sträcka ut min hand – jag kan ej.
Vilhelm Ekelund
"Du kunde ju ej veta…"
30
Skoningslöse med ögon som aldrig har sett mörkret!
Frigörare som med gyllene hamrar bräcker isar!
Rädda mig.
Karin Boye
"Bön till solen"
31
Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret, […]
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret.
Gustaf Fröding
"En ghasel" (ur Gitarr och dragharmonika, 1891)
32
[…] där jag ruttnar bort under tårar,
strålande stora liv,
älskat av as och dårar!
Jag skrattar med munnen full
av blod och vrålande hesa skri åt dig!
Jag skrattar dig mitt i synen!
Jag spottar åt rymdens smutsiga valv
och stjärnornas bleka trynen!
Men strör du, sol, din ljusa halm
över jorden åt oss alla / frusna små, […]
Pär Lagerkvist
"Stinkande avskrädeshög" (1916)
33
Vem skrev ”The Hill we Climb”?
Amanda Gorman
34
[…] befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem.
I varje själ är tusen själar fångna,
i varje värld är tusen världar dolda
Gunnar Ekelöf
"En värld är varje människa" (ur Färjesång, 1941)
35
lik ett barn, som vill överraska
tidigt, tidigt en festlig dag –
då sträcker jag full av växande jubel
öppna famnen mot stundande dag --
ty dagen är du,
och ljuset är du,
Karin Boye
"Morgon"
36
Sen er son, han är stark, han är fin,
[…]
Och hans lie går skarp i er nyodlings gull,
och han fröjdas som I, när hans loge står full,
och han lyfter sin mö som en man av er ätt
högt mot höstmånens röda kastrull.
Erik Axel Karlfeldt
"Sång efter skördeanden"
37
Det sitter en flöjel på ladans tak,
Tobaksladans – – –
Han sjunger bara rakt på sak
Vid nordlig vind – – –
I frost, / Med rost- / igt gap; / Skrap; / Skrap;
Det är en drake / På en hake; / Vassa tänder; /Vinden vänder.
August Strindberg
"Flöjeln sjunger"
38
Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,
till vilken naturen icke skapade någon dryck.
Karin Boye
"Ingenstans"
39
Jag lever ett lugnt liv
på Drottninggatan 83 a på dagarna.
Snyter ungar och putsar golv
och kopparpottor
och kokar rotmos och pölsa.
---
Jag lever ett lugnt liv
läsande hyllningar till tillvaron
av någon som inte led tillräckligt.
Jag tuggar mina vitsar.
Jag stretar med min sega hud.
Jag var den fula ankungen
som aldrig förvandlades till svan.
Hade jag då ett slags vingar?
Jag känner sviter efter brännskador.
Jag plåstrar med min onda puckel.
Sonja Åkesson
"Självbiografi (Replik till Feringhetti)" (ur Husfrid, 1963)
40
Det kan ha hänt.
Det måste ha hänt.
Det har hänt förr. Senare.
Närmre. Längre bort.
Det har hänt, men hände inte dig.
Wisława Szymborska
”Nära ögat”
41
Somliga –
alltså inte alla.
Inte ens de flesta, bara ett mindretal.
Om man inte räknar skolorna där de måste,
och poeterna själva,
så går det väl två sådana på tusen.
Wisława Szymborska
”Somliga gillar poesi”
42
Hvad talar Solen / däröfver polen
hon majestätisk går?
Hvad andas hoppen / i rosenknoppen? […]
Gemensam är kraften som magiskt oss drifver,
Befria blott tingen och frigjord du blifver
Befria dig sjelf och du frie dem gör.
Erik Johan Stagnelius
"Hvad suckar häcken?"
43
Helst bio.
Helst katter.
Helst ekarna vid Warta.
Hellre Dickens än Dostojevskij.
Hellre ser jag mig själv tycka om folk
än älska mänskligheten.
Wisława Szymborska
”Möjligheter”
44
Sen av år och resor trötter […]
Mången stolt och fager Mö […]
Tusend hjältar eftersträva …]
Israel Holmström
"Verser över Kungl. Mats hund Pompe"
45
[…] elementet, / i vars sköte Demiurgen andas.
Se dig om! Vad gladde dina sinnen?
Kom ditt hjärta fortare att klappa,
och med fröjdens milda rosenskimmer
flyktigt stänkte dina bleka kinder?
[…] Blott en suck av vemod
som ur andelivets källa fluten
vilsefor i tidens labyrinter.
Erik Johan Stagnelius
"Suckarnas mystär"
46
...med blå lågor
som eldblommor i sitt svarta hår
vet svar på underliga hädarfrågor –
och kanske vet de var spången går
från nattdjupen till dagsljuset –
Karin Boye
"De mörka änglarna..."
47
Jag ligger på kabelgattet
Rökande »Fem blå bröder» / Och tänker på intet.
Havet är grönt / Så dunkelt absintgrönt;
Det är bittert som klormagnesium
Och saltare än klornatrium;
Det är kyskt som jodkalium;
Och glömska, glömska / Av stora synder och stora sorger
Det ger endast havet, / Och absint!
August Strindberg
"Solnedgång på havet"
48
de fladdrar ut över ängen och njuter sin honung
och fladdrar hem och dör i små trista spasmer,
och inte ett blomstoft rubbas av lätta fötter.
Karin Boye
"Min hud är full av fjärilar..."
49
ett barn, en page och ett djärvt beslut,
en skrattande strimma av en scharlakanssol ...
ett nät för alla glupska fiskar,
[…]
ett steg mot slumpen och fördärvet,
ett språng i friheten och självet ...
blodets viskning i mannens öra,
en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
en ingångsskylt till nya paradis.
en flamma, sökande och käck,
ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
Edith Södergran
"Vierge moderne"
50
snäll ibland, javisst
dammsuga golven och spela kort
med barnen i Helgen […]
på för Jävligt humör
och svära fula ord / många dagar […]
snubbla barnens pjäxor […]
Bekosta alla barnen.
Aldrig bliva fri Stora skuld […]
Sonja Åkesson
"Äktenskapsfrågan"
| Vara Vit Mans slav
51
grå
stå
Gustaf Fröding
"Gråbergsång"
52
Inget händer mer än en gång,
aldrig mer. Vi kom till jorden,
således, som nybörjare,
dör utan att kunna orden.
Wisława Szymborska
”Inget händer mer än en gång”
53
Ta bort fotografierna! Vi döda
är känsliga för dylikt första tiden.
Anpassningen sker inte utan möda
till friden över allt förstånd, till friden
som ni har unnat oss i dödsannonsen.
[…]
I natt är vi den snö som faller flinga
vid flinga ljudlöst. Ansikte mot rutan,
vems namn är det du ropar? Vi har inga.
Hjalmar Gullberg
“Tag bort fotografierna” (ur Ögon, läppar, 1959)
54
Vart springer det skrivna rådjuret genom den skrivna skogen?
Ska det dricka ur den skrivna källan
Som speglar dess mule likt en kopia?
Wisława Szymborska
”Glädjen att skriva”
55
Genom stadens park går sommarsuset,
[…] från fattighuset
kommer raglande – butelj i hand
– kryssar varligt över gångens sand,
tar en klunk ibland,
ler och mumlar saligt under ruset.
Gustaf Fröding
"Skalden Wennerbom"
56
Ursäkta mig, slump, att jag kallar dig nödvändighet.
Ursäkta mig, nödvändighet, om jag trots allt tar fel.
Bli inte arg på mig, lycka, att jag kallar dig min.
Wisława Szymborska
”Under en liten stjärna”
57
Medan jag säger ordet Framtid
blir första stavelsen förfluten.
Wisława Szymborska
”Tre högst besynnerliga ord”
58
Bort domnar nu hans minnen från labyrinten.
det enda minnet: hur ropen och förvirringen steg
tills de äntligen svingade sig upp från jorden.
[…]
fosterhinnans sprängning, genomskinligt nära,
virveln av tecken, springflodsburna, rasande azur,
störtande murar, och redlöst ropet från andra sidan:
Verklighet störtad
utan verklighet född!
Erik Lindegren
"Ikaros" (ur Vinteroffer, 1954)
59
[…]
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för mänskovittring:
På en gång människa och anti-människa.
Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i diag.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
[…]
Gunnar Ekelöf
"Jag tror på den ensamma människan"
| Jag tror på den ensamma människan, / på henne som vandrar ensam,
60
Jag drömde om svärd i natt.
Jag drömde om strid i natt.
Jag drömde jag stred vid din sida
rustad och stark, i natt.
Karin Boye
"Sköldmön"
61
Det var midnatt. Lampan sjöd.
Över boken jag lutad satt.
Då plötsligt spratt
jag upp. Något ljöd
prasslande, lent och lätt
mot rutan fint, tätt…
Vilhelm Ekelund
"Det snöar"
62
Jag låg på bryggan naken då en häger
stod ljudlöst, kommen som från ingenstans,
bakom och lät mig på mitt hårda läger
död som en sten bli kvar i solens glans.
Landskapet hade fått en annan mening.
Jag ägde inte bryggan. Den var hans.
[…]
Hjalmar Gullberg
“Häger på bryggan” (ur Terziner i okonstens tid, 1958)
63
Från förtids sällan genom nuets mellan
Till framtids ännu mindre ännu mera sällan
Jag sitter på en bänk i det förgångna
Jag skriver på ett blad av det förgångna
September snöar ner i röda löv.
Oktober töar bort de gula löven.
Gunnar Ekelöf
"En Mölna-elegi" (1960)
64
En duvhök känner aldrig ruelse.
Och pantern ångrar inget rov.
Pirayor mättar sig utan grämelse.
Skallerormen fyller sitt behov.
Wisława Szymborska
”Lovsång till låga tankar om mig själv”
65
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.
[…]
svarade jag,
Du rubbar hela min existens.
Välkommen.
Eeva Kilpi
"Säg till om jag stör"
66
… när ditt inre af mörker betäckes,
När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå, […]
Derföre gläds, o vän! och sjung i bedrövelsens mörker:
Erik Johan Stagnelius
"Vän! i förödelsens stund"
67
Bara de riktiga orden,
orden med krona och fågel-
sång har en skugga som träden.
Svalkande skugga att sluta
ögonen i, medan kronan
sjunger de riktiga orden.
Hjalmar Gullberg
“Bara de riktiga orden” (ur Ögon, läppar, 1959)
68
Modlösheten avbryter sitt lopp.
Ångesten avbryter sitt lopp.
Gamen avbryter sin flykt.
Det ivriga ljuset rinner fram,
även spökena tar sig en klunk.
Och våra målningar kommer i dagen,
våra istidsateljéers röda djur.
[…]
Var människa en halvöppen dörr
som leder till ett rum för alla.
Tomas Tranströmer
"Den halvfärdiga himlen" (1962)
69
[…] du, som i din elektroniska stol
kan höra sorlet av det förflutna mänskliga
så som vi på en gammal 78-varvsskiva hör
vår ungdoms slagdänga alltmer avlägsen
under nålens ljudhinna av rasp i det slitna
Gunnar Ekelöf
"Till Posthumus" (ur En natt i Otocac, 1961)
70
Lång var vägen, som jag mött,
ingen liten vän jag mött.
Jag är trött,
ganska trött,
sjuk och trött och ledsen.
Harriet Löwenhjelm
"Är jag intill döden trött"
71
De är båda förvissade om
att de förenats av en plötslig känsla.
En sådan säkerhet är vacker,
men osäkerhet är vackrare.
Wisława Szymborska
”Kärlek vid första ögonkastet”
72
Då skall ej vår jordiska lekamen
längre hindra och besvära oss.
Tyst i hallen står vid spegelramen
rockvaktmästarn som gör herrn och damen
från de tunga ytterplaggen loss.
Medan i fem fack han lägger undan
ögon, öron, tunga, näsa, hud,
står vår själ i andakt och begrundan.
Stjärnor brinner iden blå rotundan,
där vi äntligen skall möta Gud.
[…]
Hjalmar Gullberg
“Hänryckning” (ur Andliga övningar, 1932)
73
Vi kallar det sandkorn.
Men det kallar sig självt varken sand eller korn.
Det klarar sig utan namn
av allmänt, särskilt,
flyktigt, beständigt,
felaktigt eller riktigt slag.
Wisława Szymborska
”Utsikt med sandkorn”
74
[…] Jag måste komma tillrätta innan jag går.
Jag ska ha skor.
Jag ska ha promenadskor.
Med rågummisula.
Jag tror att det här är strapatsrikt. […]
Jag ser att jag kommer med kniv.
Jag ser att jag kommer med rep.
Någon gång måste skottet avlossas.
Jag har tjatat om det i fem decennier.
Det kommer att ta en halv sekund.
Kristina Lugn
"Jag måste komma tillrätta innan jag går"
(ur Hej då, ha det så bra!, 2003)
75
...om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.
Karin Boye
"Hur kan jag säga..."
76
Aldrig kan själens längtan stillas,
icke jordens riken, brusande städer
och havens glans förmå att lindra
dess eviga oro.
O, vem spelar dessa toner,
denna svidande musik
på mitt hjärtas strängar, spända
alltid, alltid
alltför hårt?
VIlhelm Ekelund
"Aldrig kan själens längtan stillas"
77
Här tätt vid den yppiga klyftan
flammar din ensamma prakt,
sig hög i skuggan reser
din spensliga ljusa växt. […]
Så skild från de andra du synes stå,
så främmande och tyst,
och din blick är egen och kall;
men djupet är tungt af längtan.
Ingen ditt lynne liknar. […]
Vilhelm Ekelund
"Lunaria"
| Lunaria = månviol
78
[…] fladdrar min svala låga
på gräsets tunga sammet.
Barnen jaga mig. Solen går ner bortom malvorna och tuvan,
räddar mig till natten.
Månen stiger; den är fjärran, jag är inte rädd,
jag lyssnar till dess strålar.
Mina ögon få hinnor till skydd.
Mina vingar sammanklibbas av dagg.
Jag sitter på nässlan.
Harry Martinson
"Fjärilen"
| Född till att vara en fjäril
79
...sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.
Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats
är Eden ett Eden ändå.
Gustaf Fröding
"En kärleksvisa" (ur Gralstänk, 1898)
| Jag köpte min kärlek för pengar, / för mig var ej annan att få...
80
Det är till tystnaden du skall lyssna
tystnaden bakom apostroferingar, allusioner
tystnaden i retoriken
eller i det så kallade formellt fulländade […]
Vad jag har skrivit
är skrivet mellan raderna
Gunnar Ekelöf
"Poetik" (ur Opus incertum, 1959)
81
Svensk samtid, kyla och snö, blankvers
Göran Palm
Sverige, en vintersaga (1984)
82
Vinden vilar, viken ligger som en spegel,
Kvarnen somnar, seglarn tar ner segel.
Oxarna bli släppta ut i gröna hagen
Allting rustar sig till vilodagen.
August Strindberg
"Lördagskväll"
83
Jag går ner för en grönskande kulle.
Gräs och små blommor i gräset
Som på en bild i en barnbok.
Himlen är disig och blånande.
Vyn över kullarna ekar i tystnaden.
Wisława Szymborska
”Stunden”
84
Då voro bokarna ljusa, då var ån af
simmande hvit ranunkels öar sållad,
ljus sin krona häggen gungade här, där
gosse jag vandrat. —
Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på
glesa kronor. En hvissling; tåget sätter
åter i gång. Mot sakta mörknande kväll jag
färdas vänlös.
Vilhelm Ekelund
"Då voro bokarna ljusa"
85
Efter varje krig
måste någon städa upp.
En någorlunda ordning
uppstår inte av sig själv.
Någon måste skyffla undan
spillrorna från vägarna
så att vagnarna ska kunna
forsla undan liken.
Wisława Szymborska
”Slutet och början”
86
[…] Miniräknaren ska du ta med dig.
Och Steinwayflygeln.
Du ska ta med dig plåster magnecyl eau de cologne och sanisept
en flaska ramlösa en flaska gin en flaska whisky och
en tandbortsmugg
en flaska Ajax och en storpack dormopan en krukväxt och
en pizza
och en respirator.
[…]
Kristina Lugn
"Jag vill att du ska komma nu!"
(ur Bekanskap önskas med äldre bildad herre, 1983)
87
[…] och andades på det,
[…] i den djupa barndomsnatten,
som ännu inte har några stjärnor.
Med sitt finger gjorde han ett tecken på rutan,
på den immiga rutan,
med det mjuka av sitt finger,
och gick vidare i sina tankar.
Lämnade mig övergiven / för evigt.
[…]
Pär Lagerkvist
"Vem gick förbi min barndoms fönster" (1953)
88
Fordom ett kärl av smaragd, som har flutit
över i urtid av livets vin,
nu kring sin dryck har det helt sig slutit,
vinet är vordet rubin. […]
Ingen det vet, men han finnes och formas
åter till kalk efter spådomens ord
en gång, när himlar och helveten stormas
djärvt av en man från vår jord.
Gustaf Fröding
"Sagan om Gral" (ur Stänk och flikar, 1896)
89
[…] sitta tyst va å bara hoppas
att någon kille ska säga det hon tänkt
eller ska hon resa sig upp
andas djupt med magen och skrika
Suzanne Osten
"Vi måste höja våra röster" (från Tjejsnack, 1971)
90
En konstig planet och konstiga är människorna på den.
De undergår tiden men vill inte erkänna den.
De har sina sätt att uttrycka sin protest.
De gör bilder som till exempel denna:
Ingenting särskilt vid första ögonkastet.
Man ser vatten.
Man ser en av stränderna.
Wisława Szymborska
”Människor på en bro”
91
Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist. […]
Jag går på sol, jag står på sol,
jag vet av ingenting annat än sol. […]
Tid – du mörderska – vik ifrån mig! […]
en gång slockna alla stjärnor,
men de lysa alltid utan skräck.
Edith Södergran
"Triumf att finnas till" (1918)
92
[…]
Dunklet är fullt af brus, och stjärntom himmelen mulnar.
Det mörknar — — Men länge ännu, tinne vid
tinne,
längs den väldiga kusten lysa
flygsandstoppar som marmor inne
i det stormfyllda svala skumma.
Vilhelm Ekelund
"Mörk och sval du faller, afton"
93
I sägen mig var Ingalill / den unga månde gå?
Hon skrek som en vingskjuten and, när hon sjönk i sjön,
det var när sista vår stod grön.
Gustaf Fröding
"Säv, säv susa" (ur Nya dikter, 1894)
94
I gamla sta'n, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat
Harriet Löwenhjelm
"Beatrice-Aurore"
95
Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra
[…]
Och snart i sky / stod damm och boss
då plank och läkt / de bröto loss
[…]
Här rivs för att få luft och ljus
är kanske inte det tillräckligt?
"Esplanadsystemet"
August Strindberg
96
Mitt liv är i nedan och klent nu mitt verk,
jag fattige olärde bortrymde klerk,
en bortlupen broder bara, / fördömd av kapitlet […]
Men fram genom långliga strider
det dagas väl bättre tider,
då ingen är ond och ingen är god,
men bröder, som kämpa i ondskans flod
och räcka varandra handen
att hjälpa fram till stranden.
Gustaf Fröding
"En fattig munk från Skara" (ur Gitarr och dragharmonika, 1891)
97
Rustad rak och pansarsluten / gick jag fram –
men av skräck var brynjan gjuten / och av skam […]
Jag har sett de torra fröna / gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna / vecklas ut […]
Våren gryr i vinterns trakter, / där jag frös […]
Karin Boye
"Jag vill möta..."
98
Som ett stjärnfall
ned i dunkla havet
glider –
midnatt andlös:
lik ett enda
stumt och smärtfyllt
öga vakande
natten står och spejar …
som ett stjärnfall
föll du i min själ.
Vilhelm Ekelund
"Som ett stjärnfall"
99
Vem skrev texten till "Vårvindar friska"?
Julia Nyberg, ”Euphrosyne” (1828)
100
Det är bättre av en hämnare nås
än till intet se åren förrinna,
det är bättre att hela vårt folk förgås
och gårdar och städer brinna.
Det är stoltare våga sitt tärningskast,
än tyna med slocknande låge.
[…]
Verner von Heidenstam
"Åkallan och löfte"
| Det är skönare lyss till en sträng, som brast,
101
där elden tänds och brödet bryts i hast […]
blir sömnen trygg och drömmen full av sång […]
Oändligt är vårt stora äventyr […]
Karin Boye
"I rörelse"
102
Han kan inget om vitsar,
om stjärnor, om broar,
om bergsbruk, om lantbruk, om väveri,
om skeppsbyggeri eller kakbakning.
Wisława Szymborska
”Om döden utan överdrift”
103
[…] komma ur en orkan –
med bräckta bommar, sönderslitna relingar,
bucklig, stånkande, förfelad –
och med en skeppare som är alldeles hes?
Fnysande lägger den till vid den soliga kajen,
utmattad slickande sina sår,
medan ångan tynar i pannorna.
Harry Martinson
"Har ni sett en koltramp"
104
Hur fattiga! / Hur vanmäktiga!
Hur döda! / Hur gråa! / Hur tunga!
Som bly fallen I, / där jag ville ser er dansande.,
blodvarmt levande, / vederkvickande min ande,
lysande, / sprutande av färger!
Och med sådana ord / ville jag måla dig, Hav!
Som en skändare / känner jag mig
Vilhelm Ekelund
"Ord"
105
[…] om sommarsäd,
om vinbärsbuskar, körsbärsträd,
ett brev ifrån min gamla mor
med skrift så darrhänt stor. […]
Det hade hastat natt och dag,
utan vila, för att jag
långt borta skulle veta det
som är från evighet.
Pär Lagerkvist
"Det kom ett brev" (1921)
106
Sanning till hälften du säger,
harm vill till vapen jag smida,
dock skall ej smärtan, ej sorgen
tigas ihjäl, ty att tiga
är hos en sångare brott.
Stoltare är det att stiga
mitt ibland vimlet på torgen
fram med all sorg som jag äger,
tolk för de tyste, som lida,
tiga och lida blott.
Gustaf Fröding
"Tala och tiga" (ur Nytt och gammalt, 1897)
107
[…]
O taktfast taktfast!
O min årtull, jag sliter dig taktfast!
Finns inget hjälpande segel?
Stort är dödens skepp,
ändlös raden av åror,
kanske finns där ett segel –
Molnen är segel!
Vem halar an skoten?
Vem halar an brassarna?
Det gör någon annan.
O taktfast taktfast
ror jag mitt skepp i hamn.
[…]
Gunnar Ekelöf
"Samothrake" (ur Non serviam, 1945)
108
En ö där allting bara klarnar.
Här kan man stå på bevisens grund.
Den enda väg här finns är den framkomliga vägen.
Buskarna bara dignar under alla svaren.
Wisława Szymborska
”Utopia”
109
Tre gånger dagligen tvingad på knä
[…] med mull på knogarna
fyra gånger sänkt i en svartspräcklig förvirring
medan det försummade knackar i tomt bakhuvud,
fem fånger åderlåten på de sista uthålligheten
medan kärleken rinner bort genom fingertopparna,
sex gånger bortmotad från rummet med den hemliga flöjten,
sju gånger nedtrampad, sju gånger uppstigen med nytt trots,
[…]
du tror du kuvar mig liv?
Solveig von Schoultz
"Nödvändighetens näve" (ur Eko av ett rop, 1946)
110
[…] där ligger ett slakteri
Och när jag går till staden,
Jag går där alltid förbi. […]
Då gingo hastiga tankar
Till gamla Norrbro-Bazarn […]
Det hänger på boklådsfönstret
En tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
som dinglar där på en krok.
August Strindberg
"Vid avenue de Neuilly"
111
Nu vaknar vi kvinnor.
Å, alla kära systrar / dagen är äntligen här
då vi ger varandra stöd /
att ta det stora steget / att klara av vårt sista prov
fram till rosor och bröd / åt var och en efter dens behov.
Men, kan vi? Vill vi? Törs vi?
Ja, vi kan! Vi vill! Vi törs!
Men, kan vi? Vill vi? Törs vi?
Ja, vi kan, vi vill, vi törs.
Suzanne Osten & Margareta Garpe
"Befrielsen är nära" (ur Jösses flickor, 1974)
112
med maktens nyheter
Dämpa inte din smärta / över livet
som stjäls från oss
Trösta inte din sorg / över världen
som våldtas / inför våra ögon
Ingrid Sjöstrand
"Elda under din vrede" (1979)
113
Klar låg himlen över viken, / solen stekte hett,
och vid Haga ringde Hagas / gälla vällingklocka ett. […]
Gamle Hurra stod på branten, vid sin stugudörr, […]
Tio vita frökenhattar / stucko plötsligt fram ur vassen,
just där sundet vidgar sig, / tio skadeglada halsar
skrattade åt mig.
Gustaf Fröding
"Vackert väder" (ur Gitarr och dragharmonika, 1891)
114
Jag knackar på stenens dörr.
”Det är jag, släpp in mig.
Jag vill stiga in i ditt inre,
Se mig omkring,
Andas in dig ordentligt.”
Wisława Szymborska
”Samtal med stenen”
115
all vår heta längtan / bindas i det frusna bitterbleka? […]
nytt, som tär och spränger? […]
för det som växer och det som stänger?
Karin Boye
"Ja visst gör det ont"
116
Forsen dånade, hammaren stampade
överdundrande knotets röst,
ingen hörde ett knyst från de trampade,
skinnade, plundrade
ännu i hundrade
år av förtvivlan och brännvinströst.
Gustaf Fröding
"Den gamla goda tiden" (ur Nya dikter, 1894)
117
Ensam jag skrider fram på min bana.
Längre och längre sträcker sig vägen
Ack! uti fjärran döljes mitt mål.
Dagen sig sänker, nattlig blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.
Men jag ej klagar flyende dagen.
Ej mig förfärar stundande natten.
Ty av den kärlek, som går genom världen,
Föll ock en strimma in i min själ.
Erik Gustaf Geijer
"Natthimmelen"
118
O tillflykt, säkra ro!
Hur själen än har flyktat
du ständigt dock o hav,
i härlighet är nytt.
Hur månget hjärta glömt
vid denna djupa syn,
hur mången själ har stillnat!
Och mänsklighetens ädle, tankens
och sångens väldige, ha mättat sina själar,
o heliga, av dina brus, som sjunga
i morgonbrus ur Pindaros och mörkna
med Psaltaren till väldigt aftonbrus!
Vilhelm Ekelund
"Havet"
119
[…] i den första gryningens timma
och breder det ut över markens vår
där tusende blommor glimma.
Hon väter det tankfull i svalkande dagg,
i blommornas fuktiga gömmen,
hon lossar det varligt från rosornas tagg,
men tveksamt, förströdd, som i drömmen.
Pär Lagerkvist
"Nu löser solen sitt blonda hår", 1919
120
Var stilla, var tyst och vänta,
Vänta på vilddjuret, vänta på varslet som kommer,
Vänta på undret, vänta på undergången som kommer
När tiden har mist sin sälta.
[…]
Gunnar Ekelöf
"Höstsejd" (från Dedikation, 1934)
121
Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.
Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit -
men den vackraste dagen
som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.
Nils Ferlin
"Inte ens" (ur Goggles, 1938)
122
GUD - det finns ingen gud utom Han, den Levande, skapelsens evige Vidmakthållare. Slummer överraskar Honom inte och inte heller sömn. Honom tillhör allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär. […] Hans allmakts tron omsluter himlarna och jorden.
Tronversen
| (ur Koranen, vers 255 ur den andra och längsta suran, al-Baqara)
123
GUD ÄR himlarnas och jordens ljus. Hans ljus kan liknas vid en nisch där en lykta står. Lyktan är [omsluten] av glas och glaset lyser med en stjärnas glans. [Det är en lykta] tänd [med olja] från ett välsignat träd, ett olivträd som varken tillhör öst eller väst och vars olja nästan lyser utan att eld har rört vid den. Ljus över ljus! Gud leder till Sitt ljus den Han vill och därför framställer Han liknelser för människorna. Gud har kunskap om allt.
Ljusversen
| (ur Koranen, vers 35 ur den 24:e suran, an-Nur)
124
Och döden är min längtan,
Till dig du mörka tysta grav,
Står all min trängtan:
På jorden jag ej finner
Vad mer min själ sitt nöje bär,
Min glädje borta är;
Min tid i gråt förrinner,
Min ungdoms lust försvinner;
Jag är olyckligt såld
I grymma sorgens våld.
Hedvig Charlotta Nordenflycht
"Min levnads lust är skuren av"
125
Jag älskar, döljer lågan:
Jag nöjes av plågan:
Jag lider:
Jag kvider:
Hedvig Charlotta Nordenflycht
"Den tysta kärleken"
126
Då oskulden och friden
Tätt följde mina spår;
Uppå min mun var löjet,
Och hälsan i min blod,
I själen bodde nöjet,
Var människa var god;
Anna Maria Lenngren
"Pojkarne"
Kultiveringstrivia
flashcards
Decks in class (5)
# Cards
